I en studie publicerad i tidskriften Lancet Respiratory Medicine har man rapporterat att genterapi mot cystisk fibros gett en viss förbättring av lungfunktionen jämfört med placebo.
Cystisk fibros är en sjukdom som orsakas av en defekt i genen CFTR, och sedan genen klonades 1989 har man tittat på möjligheten till genterapi vid sjukdomen.
Tidigare försök med virala vektorer har inte varit framgångsrika. I den nuvarande fas IIb-studien har man utforskat den kliniska effekten av en icke-viral behandling, CFTR-liposomkomplexet pGM169/GL67A, som administrerades upprepade gånger via inhalation till luftvägarna.
Studien inkluderade 140 patienter som randomiserades till antingen placebo (saltlösning) eller aktiv behandling var 28:e dag under ett års tid. Det primära utfallet var den relativa procentuella förändringen i FEV1, vilket är ett mått på lungfunktionen som mäts genom spirometri. Patienterna var 12 år eller äldre och hade FEV1-värden på 50–90 procent, samt olika kombinationer av CFTR-mutationer.
Efter ett års uppföljning observerades en signifikant, men måttlig, effekt hos de patienter som fick aktiv behandling jämfört med placebogruppen (3,7 procent; 95 procents konfidensintervall 0,1–7,3). Effekten var också signifikant för de sekundära utfallsmåtten FVC (forcerad vitalkapacitet) och ”air trapping” enligt datortomografi, men inte för andra lungfunktionsmått, bildtekniker eller livskvalitet. Det fanns ingen skillnad i effekt beroende på kön, ålder eller typ av mutation. Däremot tydde resultaten på att patienter med allvarligare sjukdom hade en bättre respons på behandlingen.
Alla patienter upplevde biverkningar, och det fanns ingen signifikant skillnad mellan dem som fick aktiv behandling och dem som fick placebo. Sex allvarliga biverkningar rapporterades hos patienter som fick pGM169/GL67A, men ingen av dem kunde kopplas till behandlingen.
Även om resultaten är uppmuntrande betonar författarna att effekten är blygsam och snarare stabiliserar än förbättrar FEV1-värdet. Det finns också en möjlighet att DNA-liposomkomplexet i sig hade en viss effekt, eftersom placebogruppen inte fick en liknande behandling utan verkan. Dessutom var resultaten heterogena, med vissa patienter som svarade väl på behandlingen medan andra inte svarade alls. Författarna föreslår att en större studie genomförs där patienterna delas in i olika grupper för att undersöka mekanismen bakom skillnaderna i behandlingssvar. Man konstaterade att behandlingens effektivitet måste stärkas och att en mer långsiktig effekt måste visas innan genterapi kan bli lämplig för klinisk användning.